Åh :(((

Jag tycker så synd om Johanna nu tänk dig själv när det ända du har kvar som minne bara försvinner iväg sådär!
Jag förstår henne precis, har varit med om precis samma sak, mina katter dog och det ända jag har kvar är två kort på Fia och Missan som dom då hette, vill börja gråta varje gång jag ser korten för jag saknar dom så mycket så det faktiskt känns i hjärtat.

Har även förlorat Mixi min bästa hästvän, hon var en sur gammal tant på 18 år som var blanding mellan travare och Shettis, anorlunda blanding jag vet! Hon och jag var bästa vänner verkligen, det var inte en ända j*vel som gillade henne, förutom jag. Jag och hon genom allt. Tills hon blev så halt att hon flyttade hem till en kille som hette clase (han äger ridskolan hon stod på) och då tänkte jag, bara hon är lycklig så är jag det. Sen några månader senare fick jag reda på att hon fick fång och var tvungen att avlivas. Jag har nog aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv. Gråter nästan av att bara skriva det här. Bilder säger mer än tusen ord.

Jag hoppas ni fattar vad jag vill komma fram till! 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0